Jag vaknade tio i fem när DJ:n som bor ovanför mig, kom hem från en spelning och tydligen inte kunde sova, ty han spelade tv-spel istället. På väldigt hög volym.
Vilken tur att jag för en tid sedan hamstrade hem billiga öronproppar.

Vaknade på nytt kvart i åtta när J ringde och sansat höll ett tal om hur försenad han var till skolan.
Var så trött att genast när vi sagt hejdå och lagt på, däckade jag på nytt.

Tjugo i elva satte jag mig spikrak upp i sängen, vilken till min förtvivlan var täckt av snorpapper. Jag kunde höra pulsen i mitt huvud.
Randi vägrade äta frukost. Hon skulle ut med det samma för att titta på fåglarna som äter mat i buskaget som växer intill staketet.

Samtidigt passade hon på att slåss lite med grannkatten Mimmi.
När jag kom ut stod fru Niemi och ropade barskt på Mimmi.
Herr Niemi kom också ut för att se efter vad som stod på och när han lyfte upp Randi fick han blod på händerna.

Randi följde med mig in. Jag har druckit mitt kaffe och lyssnat på hennes klagan. Hon jamar med hes stämma, som om hon var besatt. Det är inte för att hon blöder, nej. Det är det att hon prompt vill ut på nytt, men jag tillåter henne inte.

Lägenheten svämmar över av halvskrivna brev, gamla kaffekoppar, näsdukar och vändagspyssel.
Jag ska snyta mig och återgå till pysslandet.